Rådsmöte 8 del 1 kommer här
Jag har haft det tufft med min fysiska kropp ett par månader och jobbat med vad som har varit lagrat där. Det är mycket skuld, skam, förtvivlan och bitterhet som sitter där. Nu längtar jag efter att få besöka högre sfärer, speciellt då en kär familjemedlem går igenom tuffa saker. Jag vill hjälpa så mycket och kan göra en del men den här personen måste känna sig redo att ta emot, annars fungerar det inte. Det är lite frustrerande att vänta på att personen ska be om hjälp.
För att förändra mitt medvetandetillstånd, efter en tids ”avhållsamhet”, ber jag mina kraftdjur som är mig närmast i frekvens om hjälp. De kommer och är mig nära och jag känner hur jag sakta förändras och kan nu resa till min plats, platsen mellan här och där. Min allrakäraste syster möter mig, omfamnar mig och förmedlar sin kärlek. Jag går längtansfullt ner i dammen och simmar bort till vattenfallet och låter alla lägre känslor och energier sköljas av mig. Det dröjer inte länge innan jag känner hur irritationen och otillräckligheten ger vika och ersätts av glädje och tacksamhet.
Vederkvickt stiger jag upp ur dammen och omfamnar mina kraftdjur och min allrakäraste syster. Sedan kliver jag upp på min enhörning och vi lämnar platsen mellan här och där. Sakta befinner vi oss i det nattsvarta men så oändligt kärleksfulla intet innan vi landar i nionde dimensionen. Jag strosar så sakta in i trädgården och fram till fontänen där jag faller ihop och gråter. Jag gråter ut all frustration, rädsla och litenhet som jag så länge burit på.
Så känner jag en hand på min rygg och när jag vänder upp mitt gråtande ansikte står kära Sananda där. Han förmedlar all sin kärlek och förståelse till mig med ett stilla leende. Så nickar han sakta och lämnar mig.
Efter en stund går jag tillbaka till Alhena och känner att jag skjutit upp mitt möte med rådet alldeles för länge. Lika bra att ta tjuren vid hornen, det är inte alls säkert att de är arga på mig för att jag inte besökt dem på länge.
När vi är framme kliver jag sakta av och går fundersamt uppför trappan till templet. Så ser jag att rådsmedlemmarna står och väntar på mig vid dörren. De ser glada och nöjda ut. Det ger mig större mod och jag går upp till dem. Tillsammans går vi in och som vanligt ikläds vi likadana kåpor när vi kommer in.
Väl sittandes i våra stolar tar Toren till orda.
– Välkommen åter, kära rådssyster. Du har jobbat hårt med att rensa ut lägre energier ur din kropp.
– Ja, det har varit lite jobbigt, svarar jag.
– Det tror jag det, utbrister Ayene. Rejäla arbetspass har det varit.
– Jag är så tacksam att jag inte har behövt göra det själv. Jag fick hjälp, säger jag med stor glädje i mitt hjärta.
– Det är precis det som fler på din planet bör veta. Ni är aldrig ensamma och ni kan alltid be om hjälp. Det är tuffa saker att rensa gamla energier, vilka ofta även är från tidigare liv.
– Lena, vill du inte berätta vad som hänt dig de senaste månaderna så att läsarna hänger med? säger Kinola med mjuk röst.
– Ok. Jag fick ont i ryggen, rejält ont, och det var, förutom lite ledvärk, mycket muskelkramp som gjorde att jag hade svårt att röra mig överhuvudtaget. Nästan hela ryggpartiet drog ihop sig i stora krampanfall och det gjorde så ont. Efter ett tag förstod jag att det hade med skuld och skam att göra och att det väcktes upp i samband med #metoo-kampanjen. Det har jag berättat tidigare om i rådsmöte 7. Jag fick ett par veckors respit innan ryggproblemen kom tillbaka igen med förnyad kraft. Kulmen nåddes i samband med att jag bjudit in Eva och Enya Twinflame till Umeå för att hålla workshop om Ljusarbete. De kopplade upp oss på Ljusarbetar-nätverket som finns runt Jorden. Efter det blev jag bättre men ett par nätter efteråt drömde jag en förskräckligt hemsk dröm.
– Det var ingen dröm, Lena, säger Toren och fortsätter: Det var verklighet. Du upplevde vad som brukar kallas själens mörkaste natt.
– Ja, det kallas visst nåt sånt. Och det var precis vad det var. Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Vilken enorm ondska jag mötte! Varken jag eller ondskan var någon skepnad, vi bara var det vi var. Jag vaknade i gränslös skräck och tänkte väcka min man men kom ihåg att han sovit dåligt ett tag och jag tyckte han behövde få sova när han sov.
– Det var väldigt hänsynsfullt av dig, Lena, utbrister Mirosi.
– Kärleksfullt vill jag lova, säger Melen som sällan uttrycker sig verbalt men kraftfullt energimässigt.
– Tack, svarar jag. Jag försökte klara mig själv men insåg snart att det gjorde jag inte alls och ropade på Sananda och Ärkeängeln Michael. Och de kom.
– De kan man alltid lita på, eller hur? säger Toren
– Ja, det kan man, svarar jag leende. Nu var vi tre stycken som försökte mota bort ondskan men det tog på krafterna kände jag. Speciellt långt lyckades vi inte få iväg den. Till sist gav jag upp. Jag orkade inte. Jag bara gav upp och släppte taget.
– Vad hände då, Lena? Bullmar uppmuntrar mig att fortsätta berätta.
– Då gick Sananda eller Ärkeängeln Michael eller båda, jag vet inte riktigt, in i mig via kronchakrat och fyllde mitt hjärtchakra med ett enormt ljus. Jag blev det här ljuset och det växte och växte. Ondskan förflyttades längre och längre bort och försvann till sist. Nu fanns bara ljus, allt var ljus, jag var ljuset. Då somnade jag.
– Oj, det måste ha varit en väldigt omtumlande upplevelse, utbrister Mirosi.
– Oja, det var det. Morgonen efteråt grät jag mycket. Jag berättade för min man vad som hänt och hela dagen, så fort han sa något till mig, så grät jag.
– Hur kändes det, Lena? Berätta, ber Toren
– Jag kände mig väldigt liten, tom och otillräcklig, svarar jag.
– Men sen hände något, eller hur?
– Ja, senare på dagen skulle min man och jag åka iväg och handla. Det var mitt i kvällsrusningen och jag brukar normalt bli så stressad då det är mycket trafik men jag kom på att det berörde mig inte det minsta. Jag upptäckte att jag inte var rädd. Då vände mina känslor direkt.
– Det här är så otroligt viktigt att det kommer fram, Lena. Vi är så tacksamma att du delar med dig. Så vad hände?
Rådsmöte 8 var så långt att jag har delat upp den i två delar. Del 2 kommer snart.